Då var det dags igen för Roxie att besöka veterinären… Upptäckte på morgonen att hon ville inte öppna ögonen och kisade väldigt mycket. Vi kunde inte se något var eller att ögonen rann så avvaktade till lunch, då det bara var att konstatera att det måste vara en ögoninflammation eller något med hornhinnorna. Som tur (om man nu kan säga så), var det endast en ögoninflammation. Så nu blir det ögondroppar 2ggr/dag i en vecka och sen ska hon förhoppningsvis bli bra igen. Fick reda på att ögoninflammation kan uppenbarligen smitta så håller tummarna för att Wille klarar sig.

Alltid ska det vara något med lilla tjejen…

Jag håller på att bli galen här hemma! Trodde verkligen att Wille skulle lugna ner sig med tratten, men icke. Han kör på precis som vanligt även om de är en tratt iväg, vilket betyder att han bara går in i saker och trycker tills han kommer fram! Det jobbigaste är på nätterna när han byter ställe att sova på typ tio gånger och går in i väggen, sängen, ska klia sig, tvätta sig…ja. You name it! Vaknar varje gång och blir irriterad Nu behöver han bara tratten 1-2 dagar till sen kanske jag kan komma tillbaka igen efter 1 1/2 vecka utan sömn…

Bilder på godingen som är lika nöjd med livet trots en tratt

Då är inte lille Wille Pille någon man längre När vi hämtade Wille var han lika pigg och glad som när vi lämnade honom! Han är helt otrolig, de gånger Roxie varit sövd är hon helt groggy efteråt och är slö hela dagen, men inte Wille han  är lika vild som vanligt Operationen hade iaf gått jätte bra och snittet ser väldigt fint ut.

Nu är det Rimadyl i fem dagar och tratt i tio-tolv dagar som gäller samt att han ska ta de lugnt. Hur vi ska få honom att hålla sig lugn blir nog de svåra, som tur är hjälper tratten en del. Han blir som förlamad med tratten och så fort han går in i saker fryser han och man får hjälpa honom….

De enda vi har uppmärksammat efter kastreringen som gör mig lite orolig är han har kissat på sig en gång. Märkte det förut innan vi skulle gå ut att det var en liten pöl vid honom. Vi får väl se om det blir fler olyckor. Hoppas bara att han inte får problem med inkontinens, det ska ju finnas en viss risk men kan ju lika gärna vara nu precis i början som alla funktioner inte riktigt funkar…

Åh vad nöjd jag är med super Wille som han numera kallas Efter en galen helg med Backstreet Boys i Stockholm med mina underbara tjejkompisar, julbord med älsklingens jobbkollegor och bio med jobbet blev det äntligen träning med Wille igår.

Jäklar vad nöjd jag är med sötisen Vårat samarbete har blivit så otroligt mycket bättre och det känns som att allt flyter på så fint Jag har blivit bättre på mitt kroppspråk vilket gett massor av positiva reaktioner hos Wille sen har jag ett annat upplägg på träningen efter tips från Sara och Joanna. Numera går vi inte ut på planen och kör igång direkt, jag brukar lägga ner honom medan jag ställer ut koner m.m. och efter kör vi bara massor av kontaktövningar med fokus på bibehållen kontakt. Detta har gjort att han varvar ner och slappnar av innan vi drar igång med aktiv träning. Har inte lagt så mycket fokus på momentinlärning det senaste utan vårat fokus ligger på kontakt och samarbete. Visst vi har inte utvecklas så mycket vad gäller momenten men det går framåt med samarbetet vilket jag tycker är A och O. Utan samarbete spelar det ingen roll om vi kan alla moment, kan ju inte direkt tävla var för sig ;)

Imorrn blir det spår och upplet med Sara Har fått en enorm motivation att träna och allt känns så jäkla kul nu så man längtar till varje träningstillfälle!

Vad gäller Roxie så verkar medicinen hjälpa Han läst på att de kan bli aggresiva/grininga av atros eftersom det gör ont och detta verkar stämt på Roxie…hon har fått ett bättre humör och blivit piggare sen vi började med Hills J/D, Cosequin och Rimadyl så verkar som vi är på rätt väg. Vad gäller rehab har vi ännu inte kommit igång, har ringt vid flera tillfällen till Tassrelax i Skara men när de inte svarar på telefontider eller övrig tid blir det svårt att boka in besök….börjar bli j-vligt less på det och funderar starkt på att hänga på låset tills de släpper in mig. Tror ni de skulle hjälpa?

Känns lite lättare nu när beskedet hos veterinären sjunkit in. Visst att man blir ledsen över allt men det värsta är ändå att känna att det aldrig tar slut. Jag älskar mina hundar och tar hand om dem så bra jag bara kan, men tyvärr det räcker inte alltid. Det är otroligt frustrerande!

Ringde Sara för att prata av mig lite efter beskedet, tack gumman för att du orkar lyssna ♥ Pratade om att alla hennes skador verkar vara följden av en tidigare skada. Kanske är sant…Har gått och funderat på detta hela helgen och när jag tänker på det så är det klart att hennes korsbandsskada säkerligen har påverkat hur hon belastat i fram också, speciellt när det var så mycket komplikationer. Skönt att ha vänner man kan diskutera med och som orkar lyssna även när det är jobbigt ♥

Hur som helst det är som det är. Det enda jag kan göra nu är att göra allt jag kan för att hon ska må bra, och tro mig det kommer jag! Imorgon ska första rehab besöket bokas, och det är nog ingen som kommer bli gladare än Roxie när hon inser att det är bad som gäller varje vecka